TAL av Tysklands förbundskansler Olaf Scholz vid Karlsuniversitetet i Prag 
Måndag, 29 augusti 2022, klockan 11:02

Ärade rektor Professor Králíčková,

ärade prorektorer och fakultetsmedlemmar,

ärade minister Bek,

excellenser,

kära studenter,

mina damer och herrar!

Varmt tack för denna vänliga inbjudan! Det är en stor ära för mig att få tala till er om framtiden på denna historiska plats – praktiskt taget medan grundaren av denna vördnadsvärda institution ser på. Om vår framtid, som för mig är förknippad med ett ord: Europa.

Det finns sannolikt ingen plats som passar bättre för ändamålet än Prag, än detta universitet, med sitt nästan 700-åriga arv. "Ad fontes", till källorna, löd uppmaningen från den europeiska renässansens stora humanister. Alla som beger sig till Europas källor kommer oundvikligen att hamna här, i denna stad vars arv och uttryck är mer europeiskt än i princip någon annan stad på vår kontinent. Varje amerikansk eller kinesisk turist som går över Karlsbron till Hradčany blir omedelbart medveten om detta. Det är ju därför de är här, för i den här staden, mellan medeltida slott och broar, katolska, protestantiska och judiska bönehus och kyrkogårdar, gotiska katedraler och jugendstilpalats, glasskyskrapor och korsvirkesgränder samt i språkförvirringen i Gamla stan, finner de det som Europa handlar om: enorm mångfald på minimalt utrymme.

Om Prag är ett Europa i miniatyr, så är Karlsuniversitetet något av en smältdegel för vår europeiska historia, så rik på såväl ljus som skugga. Om universitetets grundare, kejsar Karl IV, såg sig själv som europé kan jag inte svara på. Hans biografi tyder på att han gjorde det: född med det gamla böhmiska förnamnet "Václav", utbildad i Bologna och Paris, son till en furste av luxemburgska huset och en habsburgsk kvinna. Tysk kejsare, kung av Böhmen och Italien. Det verkar helt logiskt att bohemer, polacker, bayrare och saxare naturligtvis skulle studera vid "hans" universitet tillsammans med studenter från Frankrike, Italien och England.

Men eftersom detta universitet ligger i Europa har det också drabbats av den europeiska historiens lågvattenmärken: religiös nit, splittring längs språkliga och kulturella gränser, ideologisk konformitet under 1900-talets diktaturer. Tyskarna skrev det mörkaste kapitlet: de nazistiska ockupanternas stängning av universitetet, skjutandet av protesterande studenter, deportation och mord på tusentals universitetsanställda i tyska koncentrationsläger. Dessa brott smärtar och skämmer ut oss tyskar än i dag. Det är ett av skälen till att jag är här, särskilt eftersom vi ofta glömmer att för många medborgare i Centraleuropa slutade inte ofriheten, lidandet och diktaturen med den tyska ockupationen och andra världskrigets förödelse.

En av de många stora tänkare som detta universitet fostrat påminde oss om detta redan under kalla kriget. 1983 beskrev Milan Kundera "Centraleuropas tragedi", nämligen hur polacker, tjecker, slovaker, balter, ungrare, rumäner, bulgarer och jugoslaver efter andra världskriget "vaknade (...) och upptäckte att de befann sig i öst", att de hade "försvunnit från västvärldens karta". Vi har också detta arv att hantera, särskilt de av oss som befann sig på den västra sidan av järnridån. Inte bara för att detta arv är en del av den europeiska historien och därmed av vår gemensamma historia som européer, utan också för att de central- och östeuropeiska medborgarnas erfarenheter, känslan av att ha blivit bortglömda och övergivna bakom järnridån, lever vidare än i dag, för övrigt också i debatterna om vår framtid, om Europa.

I dessa dagar gör frågan om var skiljelinjen mellan det fria Europa och en ny imperatorisk autokrati kommer att gå sig återigen påmind. Efter den ryska invasionen av Ukraina i februari talade jag om en vändpunkt. Putins Ryssland vill dra nya gränser med våld, något som vi i Europa aldrig vill uppleva igen. Den brutala invasionen av Ukraina är alltså också en attack mot den europeiska säkerhetsordningen. Vi motsätter oss det med all beslutsamhet vi kan uppbringa. För att göra det behöver vi vår egen styrka som enskilda stater, i samarbete med våra transatlantiska partner, men också som Europeiska unionen.

Detta enade Europa föddes som ett fredsprojekt. Aldrig mer krig mellan medlemsländerna, så lydde målet. I dag är det upp till oss att vidareutveckla detta löfte om fred genom att göra det möjligt för Europeiska unionen att garantera sin säkerhet, sitt oberoende och sin stabilitet, även ställt inför utmaningar utifrån. Detta, mina damer och herrar, är Europas nya fredsuppgift. Detta är vad de flesta medborgare förväntar sig av Europa och gäller både i väst och i öst på vår kontinent.

Av denna anledning är det ett lyckligt sammanträffande att Tjeckien – ett land som sedan länge har insett vikten av denna uppgift och som leder Europa i rätt riktning – för tillfället innehar EU-ordförandeskapet. Tjeckien har Tysklands fulla stöd och jag ser fram emot att arbeta tillsammans med premiärminister Fiala för att ge rätt europeiska svar på det nya tidevarvet.

Det första svaret lyder: Vi accepterar inte Rysslands angrepp på freden i Europa. Vi ser inte bara på när kvinnor, män och barn dödas, när fria länder utplånas från kartan och försvinner bakom murar eller järnridåer. Vi vill inte gå tillbaka till 1800- eller 1900-talet, med dess erövringskrig och totalitära excesser.

Vårt Europa är förenat i fred och frihet och öppet för alla europeiska nationer som delar våra värderingar. Men framför allt är det ett sant förkastande av imperialism och autokrati. Europeiska unionen fungerar inte genom över- och underordning, utan genom att erkänna olikheter, genom respekt mellan medlemmarna, genom mångfald och genom att balansera olika intressen.

Det är just detta enade Europa som är en nagel i ögat på Putin, eftersom det inte passar in i hans världsbild, där mindre länder ska underkasta sig en handfull europeiska stormakter. Därför måste vi tillsammans försvara vår idé om Europa. Det är därför vi industriellt, ekonomiskt, politiskt, humanitärt och militärt stöder ett attackerat Ukraina. Här har Tyskland under de senaste månaderna ändrat kurs på ett fundamentalt sätt. Vi kommer att tillförlitligt upprätthålla stödet så länge som det är nödvändigt.

Det gäller även återuppbyggnaden av det förstörda landet, en kraftansträngning som kommer att pågå i flera generationer. Arbetet kräver internationell samordning och en smart, motståndskraftig strategi. Detta är vad en expertkonferens i Berlin den 25 oktober kommer att handla om, till vilken EU-kommissionens ordförande von der Leyen och jag bjuder in Ukraina och dess partner från hela världen.

Under de kommande veckorna och månaderna kommer Ukraina också att få nya, toppmoderna vapen från oss, exempelvis luftförsvars- och radarsystem samt spaningsdrönare. Bara vårt senaste paket med vapenleveranser är värt mer än 600 miljoner euro. Vårt mål är att ha en modern ukrainsk försvarsmakt som permanent kan försvara sitt land.

Men för att uppnå detta kan vi inte förse Kiev bara med det vi själva för tillfället kan klara oss utan. Även här behövs det mer planering och samordning. Tillsammans med Nederländerna har vi därför lanserat ett initiativ som syftar till en permanent och tillförlitlig arbetsfördelning mellan alla Ukrainas partner. Jag kan till exempel tänka mig att Tyskland tar ett särskilt ansvar för att bygga upp Ukrainas artilleri och luftförsvar. Vi bör snabbt komma överens om ett system för samordnat stöd och på så sätt underbygga vårt engagemang för ett fritt och oberoende Ukraina på lång sikt, vilket vi gjorde vid Europeiska rådets möte i juni när vi enhälligt sa ja. Ja, Ukraina, Moldavien, i framtiden även Georgien och naturligtvis de sex staterna på västra Balkan hör till oss, till den fria, demokratiska delen av Europa. Deras anslutning till EU ligger i vårt intresse.

Jag skulle kunna motivera det demografiskt eller ekonomiskt eller, i Milan Kunderas anda, kulturellt, etiskt och moraliskt. Alla dessa skäl är giltiga. Men vad som tydligare än någonsin tillkommer i dag är den geopolitiska dimensionen av detta beslut. Realpolitik på 2000-talet innebär inte att man ska lägga värderingar åt sidan och offra partner till förmån för lata kompromisser. Realpolitik måste innebära att involvera vänner och partner med vilka man delar värderingar och stödja varandra för att genom samarbete bli starkare i den globala konkurrensen.

Det är för övrigt så jag tolkar Emmanuel Macrons förslag om en europeisk politisk gemenskap. Naturligtvis har vi Europarådet, OSSE, OECD, det östliga partnerskapet, det europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Nato. Alla dessa är viktiga forum där vi européer också arbetar nära tillsammans utanför EU:s gränser. Det som dock saknas är ett regelbundet utbyte på politisk nivå, ett forum där vi, EU:s stats- och regeringschefer och våra europeiska partner, en eller två gånger om året diskuterar de viktigaste frågorna som påverkar hela vår kontinent: säkerhet, energi, klimat eller smarta uppkopplingar.

En sådan sammanslutning – detta är mycket viktigt för mig – är inte ett alternativ till den kommande EU-utvidgningen. Vi har uttalat löften till våra kandidatländer – länderna på västra Balkan har väntat i nästan 20 år – och dessa ord måste nu äntligen följas av handling.

Många har under de senaste åren med rätta krävt ett starkare, mer suveränt, geopolitiskt EU, en union som känner till sin plats i kontinentens historia och geografi och som agerar starkt och enat i världen. De historiska besluten under de senaste månaderna har fört oss närmare detta mål. Med en beslutsamhet och snabbhet som saknar motstycke har vi infört drastiska sanktioner mot Putins Ryssland. Utan att det, till skillnad från tidigare, varit kontroversiellt har vi tagit emot miljontals kvinnor, män och barn från Ukraina som sökt skydd hos oss. Särskilt Tjeckien och andra centraleuropeiska stater har visat sitt stora hjärta och sin stora solidaritet. För detta förtjänar ni min största respekt.

Vi har också gett ordet solidaritet nytt liv på andra områden. Vi har ett närmare samarbete inom energiförsörjningen. För bara några veckor sedan antog vi europeiska besparingsmål för gasförbrukningen. Båda är nödvändiga med tanke på den kommande vintern och särskilt Tyskland är mycket tacksamt för denna solidaritet.

Ni vet alla hur fast beslutet Tyskland nu är att minska sitt beroende av ryska energileveranser. Vi bygger upp alternativa kapaciteter för att importera flytande gas eller olja, och vi gör detta solidariskt genom att även beakta behoven hos länder utan kust, som Tjeckien. Jag lovade premiärminister Fiala detta under hans besök i Berlin i maj och vi kommer säkert att bekräfta denna solidaritet vid vårt möte i dag.

Kravet på oss européer att förändras kommer öka, även oberoende av Rysslands krig och dess konsekvenser. I en värld med åtta miljarder människor – och i framtiden sannolikt tio miljarder – är våra enskilda europeiska nationalstater alldeles för små för att ensamt hävda sina intressen och värderingar. Detta gör det ännu viktigare för oss att skapa ett EU som agerar enat.

Starka partner, främst USA, är viktiga. Det faktum att det med president Biden idag sitter en person i Vita huset som är övertygad om vikten av de transatlantiska relationerna är en gåva till oss alla. Vi har under de gångna månaderna sett hur oumbärligt det transatlantiska partnerskapet är. I dag är Nato mer enat än någonsin, och vi fattar politiska beslut i transatlantisk solidaritet. Men trots allt som president Biden har gjort för vårt partnerskap vet vi också att Washingtons blick alltmer riktas mot konkurrensen från Kina och Asien-Stillahavsregionen. Detta kommer att vara lika sant för framtida amerikanska regeringar, kanske till och med i ännu högre utsträckning.

I en multipolär värld som 2000-talets räcker det därför inte att bara upprätthålla befintliga partnerskap, hur värdefulla de än är. Vi kommer att investera i nya partnerskap i Asien, Afrika och Latinamerika. Politisk och ekonomisk diversifiering är för övrigt också en del av svaret på frågan om hur vi ska hantera världsmakten Kina och lösa de tre punkterna "partner, konkurrent och rival".

Den andra delen av svaret är: Vi måste bli bättre på att använda det enade Europas tyngd. Tillsammans har vi fantastiska möjligheter att bidra till att forma 2000-talet i vår egen anda, i europeisk anda, som en europeisk union med 27, 30 eller 36 stater med mer än 500 miljoner fria och jämlika medborgare, med världens största inre marknad, med ledande forskningsinstitutioner, innovationer och innovativa företag, med stabila demokratier, med sociala aspekter och en offentlig infrastruktur som saknar motstycke i världen. Det är anspråken jag förknippar med ett geopolitiskt Europa.

Erfarenheterna från de senaste månaderna visar att blockeringar kan övervinnas. De europeiska reglerna kan ändras vid behov, också i högt tempo. Inte ens de europeiska fördragen är huggna i sten. Om vi kommer fram till den gemensamma slutsatsen att fördragen måste anpassas för att Europa ska kunna gå vidare, bör vi göra det.

Men abstrakta diskussioner om detta leder oss ingenstans. Det viktiga är att vi tittar på vad som behöver förändras och sedan bestämmer oss för hur vi konkret ska gå till väga. "Form följer funktion": principen från den moderna arkitekturen är brådskande att införliva även i EU:s politik.

För mig är det uppenbart att Tyskland måste leverera förslag och även självt gå i denna riktning. Det är en av anledningarna till att jag är här, i huvudstaden för EU- ordförandeskapet, för att presentera några av mina idéer om vår unions framtid för er och våra vänner i Europa. Tänk på att det rör sig om idéer, erbjudanden, impulser, inte färdiga tyska lösningar.

För mig handlar Tysklands ansvar för Europa om att vi tillsammans med våra grannar utarbetar lösningar och sedan fattar beslut tillsammans. Jag vill inte ha ett EU med exklusiva klubbar eller styrelser, utan ett EU med jämlika medlemmar.

Jag vill uttryckligen tillägga att det faktum att EU fortsätter att växa österut är en vinst för oss alla. Tyskland, som ett land i kontinentens centrum, kommer att göra allt för att föra samman öst och väst, nord och syd i Europa.

Mot bakgrund av detta vill jag också be er att förstå följande fyra överväganden.

För det första: Jag är jag för en utvidgning av Europeiska unionen med länderna på västra Balkan, Ukraina, Moldavien och på längre sikt Georgien.

En europeisk union med 30 eller 36 stater kommer dock att se annorlunda ut än vår nuvarande union. Det är uppenbart. Europas centrum flyttar sig österut, skulle man kunna säga med historikern Karl Schlögel som förebild. I denna utvidgade union kommer skillnaderna mellan medlemsstaterna att öka när det gäller politiska intressen, ekonomisk styrka och sociala system. Ukraina är inte Luxemburg, och Portugal ser annorlunda på världens utmaningar än Nordmakedonien.

Först och främst är det upp till kandidatländerna att uppfylla kriterierna för anslutning. Vi kommer att stödja dem så gott vi kan. Men vi måste också se till att EU självt är redo för denna stora utvidgning. Det kommer att ta tid och det är därför vi måste börja nu. Också i tidigare utvidgningsomgångar har reformerna i anslutningsländerna gått hand i hand med institutionella reformer inom Europeiska unionen. Det kommer att bli likadant den här gången. 

Vi kan inte undvika denna debatt, åtminstone inte om vi menar allvar med utsikterna till anslutning. Och vi måste ta våra löften om anslutning på allvar. Det är nämligen det enda sättet att uppnå stabilitet på vår kontinent. Låt oss därför tala om reformer.

I EU:s råd, på ministernivå, krävs ett snabbt och pragmatiskt agerande. Detta måste säkerställas också i framtiden. I dag krävs enhällighet, men med varje ny medlemsstat ökar risken för att ett enskilt land med sitt veto hindrar alla andra från att göra framsteg. Den som tror något annat förnekar den europeiska verkligheten.

Jag har därför föreslagit en gradvis övergång till majoritetsbeslut inom den gemensamma utrikespolitiken, men även på andra områden, som skattepolitiken, väl medveten om att detta skulle få konsekvenser också för Tyskland. Vi får inte göra oss några illusioner: att hålla fast vid principen om enhällighet fungerar bara så länge trycket att agera är lågt. Nu, med tanke på vändpunkten (”Zeitenwende”), är detta dock inte längre fallet.

Alternativet till majoritetsbeslut skulle för övrigt inte vara att hålla fast vid status quo, utan att gå vidare i alltmer varierande grupper, en djungel av olika regler och svårhanterliga opt-ins och opt-outs. Det skulle inte vara en differentierad integration, utan ett förvirrande virrvarr och en inbjudan till alla dem som motsätter sig ett enat geopolitiskt Europa och önskar spela ut oss mot varandra. Det är inte vad jag vill!

Att jag talar mig varm för majoritetsbeslut har ibland kritiserats, och jag kan mycket väl förstå oron, särskilt den hos de mindre medlemsstaterna. Även i framtiden måste alla länder och deras intressen höras – allt annat skulle vara ett svek mot den europeiska idén. Och eftersom jag tar dessa frågor på stort allvar säger jag: Låt oss tillsammans söka efter kompromisser! Jag skulle exempelvis kunna föreställa mig att börja med majoritetsbeslut på de områden där det är särskilt viktigt att vi talar med en röst, som i sanktionspolitiken eller i frågor om mänskliga rättigheter. Jag efterlyser också modet till konstruktiv röstnedläggning. Här ser jag ett särskilt ansvar för oss tyskar och alla andra som är övertygade om majoritetsbeslut. Om så många som möjligt följer denna idé kommer vi mycket närmare ett geopolitiskt Europa som är kapabelt till global politik.

Europaparlamentet kommer inte heller att undslippa reformer. Fördragen föreskriver av goda skäl ett maximalt antal ledamöter på 751. Vi kommer dock att överskrida detta antal om nya länder ansluter sig, åtminstone om vi helt enkelt utökar parlamentet med det antal platser som de nya medlemsstaterna skulle ha rätt till enligt de nuvarande reglerna. Om vi inte vill blåsa upp Europaparlamentet behöver vi en ny balans när det gäller dess sammansättning, samtidigt som vi tar hänsyn till den demokratiska principen om att varje röst ska ha ungefär samma vikt.

Även för den Europeiska kommissionen handlar det i slutändan om den rätta balansen mellan representation och funktionalitet. En kommission med 30 eller 36 kommissionsledamöter når gränsen för sin arbetskapacitet. Om vi dessutom hävdar att varje kommissionär är ansvarig för sitt eget politiska område leder detta, för att tala med en annan stor son av denna stad, till kafkaeska förhållanden.  

Samtidigt vet jag hur viktigt det är för alla medlemsstater att vara företrädda av "sin" kommissionsledamot i Bryssel. Det är också viktigt, för det är ett bevis på att i Bryssel sitter alla med vid bordet. Alla beslutar gemensamt. Därför vill jag inte ändra principen om "en kommissionsledamot per land". Men varför kan inte två kommissionsledamöter gemensamt ansvara för ett generaldirektorat? Detta fungerar inte bara dagligen i beslutsfattande organ i företag över hela världen, sådana lösningar finns också i vissa medlemsstaters regeringar, både när det gäller den externa representationen och den interna ansvarsfördelningen.

Låt oss leta efter sådana kompromisser för ett fungerande Europa!

Den andra tanken jag vill dela med mig av till er är kopplad till ett begrepp som vi ofta har diskuterat under de senaste åren: europeisk suveränitet.

För mig handlar det inte om semantik. I huvudsak innebär europeisk suveränitet att vi blir mer oberoende på alla områden, att vi tar större ansvar för vår egen säkerhet, att vi samarbetar ännu närmare och står enade för att hävda våra värderingar och intressen i världen.

Det är inte bara Rysslands angrepp på den europeiska fredsordningen som tvingar oss att agera. Jag har redan nämnt de beroenden som vi har hamnat i. Den ryska energiimporten är ett särskilt slående exempel, men det är långt ifrån det enda. Ta till exempel flaskhalsarna i utbudet av halvledare: vi måste få slut på sådana ensidiga beroenden så snart som möjligt!

Europa har handeln att tacka för sitt välstånd. Vi får inte överlåta detta område till andra. Därför behöver vi också fler hållbara frihandelsavtal och en ambitiös handelsagenda.

När vi talar om tillgången på råvaror eller sällsynta jordartsmetaller tänker vi främst på ursprungsländer långt bort från Europa. Men en sak glöms ofta bort: En stor del av all litium, kobolt, magnesium eller nickel som våra företag är så starkt beroende av har länge funnits här i Europa. Varje mobiltelefon och varje bilbatteri innehåller värdefulla råvaror. Så när vi talar om ekonomisk suveränitet bör vi också tala om att utnyttja denna potential i mycket högre grad. Tekniken för detta finns redan i dag. Vad vi behöver är gemensamma standarder för att komma in i en verklig europeisk cirkulär ekonomi – jag kallar det en strategisk uppdatering av vår inre marknad.

Ekonomiskt oberoende innebär inte autarki. Det kan inte vara Europas mål, vi som alltid har gynnats och fortsätter att gynnas av öppna marknader och handel. Men vi behöver också en "game plan", något i stil med en strategi "Made in Europe 2030".

För mig innebär detta att där Europa släpar efter jämfört med Silicon Valley, Shenzhen, Singapore eller Tokyo vill vi kämpa oss tillbaka till toppen.

När det gäller chip och halvledare, som är så viktiga för vår industri, har vi redan gjort framsteg tack vare en verklig europeisk insats. Helt nyligen tillkännagav till exempel Intel investeringar i miljardklassen i Frankrike, Polen, Tyskland, Irland, Italien och Spanien – ett jättesteg mot en ny generation av "Microchips Made in Europe". Och det är bara början: med företag som Infineon, Bosch, NXP eller GlobalFoundries arbetar vi på projekt som kommer att bidra till att Europa intar en ledarposition i världen inom teknik.

Vår ambition är nämligen inte begränsad till att bara producera saker i Europa som också kan produceras på andra håll. Jag vill se ett Europa som är en föregångare inom viktiga nyckeltekniker.

Ett exempel är framtidens mobilitet. Datainformation kommer att spela en avgörande roll för autonom körning, för nätverkande mellan olika transportmedel och för en intelligent styrning av trafikflöden. Därför behöver vi ett enhetligt, gränsöverskridande europeiskt område för mobilitet så snart som möjligt. I Tyskland har vi gjort ett avstamp med Mobility Data Space. Låt oss koppla ihop det med hela Europa! Det är öppet för alla som vill göra skillnad. På detta sätt kan vi bli en global pionjär. 

När vi talar om digitalisering måste vi tänka stort och även inkludera rymden, eftersom suveränitet i den digitala tidsåldern är beroende av kapacitet i rymden. Oberoende tillgång till rymden, moderna satelliter och megakonstellationer är avgörande, inte bara för vår säkerhet utan också för miljöskydd, jordbruk och sist men inte minst för digitaliseringen, med bredbandsanslutning till Internet i hela Europa.

Kommersiella aktörer och startups spelar en allt viktigare roll, vilket vi ser i USA. För att få en stark och konkurrenskraftig europeisk rymdsektor måste vi därför stödja innovativa företag utöver de etablerade aktörerna. Det är det enda sättet att ha en chans att nästa företag som SpaceX kommer från Europa.

Sist men inte minst innebär vårt stora mål att ha ett klimatneutralt EU senast 2050 också en enorm möjlighet, nämligen att vara "först ut" på detta område, vilket är avgörande för mänsklighetens framtid. Och vi kan göra detta genom att här i Europa utveckla och marknadsföra den teknik som kommer att behövas och användas i hela världen.

På elområdet tänker jag på utvecklingen av nät- och lagringsinfrastruktur för en verklig inre energimarknad som på ett tillförlitligt sätt förser Europa med vattenkraft från norr, vind från kusterna och solenergi från söder, både på sommaren och på vintern.

Jag tänker på ett europeiskt vätgasnätverk som kopplar samman producenter och konsumenter och utlöser en europeisk elektrolysboom. För endast med vätgas kan industrin bli klimatneutral.

Jag tänker på ett nätverk av laddningsstationer för elbilar, men även för lastbilar, som ligger så nära varandra som möjligt i varje land.

Och jag tänker på investeringar i nya klimatneutrala bränslen för flygresor och i den för detta syfte nödvändiga infrastrukturen, till exempel på flygplatser, så att målet om en klimatneutral luftfart inte förblir en dröm utan blir verklighet, med Europa som utgångspunkt.

En ekologisk och digital omvandling av vår ekonomi kommer att kräva betydande privata investeringar. Grunden för detta är en stark och likvid kapitalmarknad i EU och ett stabilt finanssystem. Kapitalmarknadsunionen och bankunionen är därför centrala för vårt framtida välstånd.

Mina damer och herrar, allt detta är steg mot europeisk suveränitet.

Låt mig ta upp ytterligare en punkt, eftersom den spelar en avgörande roll i frågan om suveränitet och är viktig med tanke på kriget i Östeuropa: Vi behöver ett bättre samspel mellan våra försvarsansträngningar i Europa.

Jämfört med USA har EU många gånger fler olika vapensystem. Detta är ineffektivt, då våra soldater måste tränas upp i många olika system. Även underhållet och reparationer är dyrare och mer tidskrävande.

Den tidigare krympningen av europeiska arméer och försvarsbudgetar bör nu följas av en samordnad uppbyggnad av den europeiska kapaciteten. Förutom gemensam produktion och gemensamma inköp kräver detta att våra företag samarbetar mycket närmare när det handlar om militärindustriprojekt. En mycket närmare samordning på EU-nivå är oundviklig. Därför är det hög tid att inte bara jordbruks- och miljöministrarna träffas oberoende i Bryssel. I dessa tider behöver vi ett självständigt försvarsministerråd.

För att förbättra samarbetet mellan våra väpnade styrkor på ett praktiskt sätt har vi redan några verktyg till hands. Utöver Europeiska försvarsbyrån och försvarsfonden tänker jag framför allt på ett samarbete av det slag som redan tillämpas inom Organisationen för gemensamt försvarsmaterielsamarbete. Precis som vi började med de fria gränserna i Schengenområdet med sju stater kan denna organisation bli kärnan i ett Europa med gemensamt försvar och gemensamma vapen.

För att uppnå målet måste vi se över alla våra nationella reservationer och bestämmelser, till exempel när det gäller användning och export av gemensamt producerade system. Men detta måste vara möjligt med tanke på vår säkerhet och vår suveränitet, som också är beroende av den europeiska kapaciteten.

Nato är fortfarande garanten för vår säkerhet. Men det är också sant att Nato stärks av varje förbättring, varje harmonisering av de europeiska försvarsstrukturerna inom ramen för EU.

Vi bör dra lärdom av det som hände i Afghanistan förra sommaren. I framtiden måste EU kunna reagera snabbt och effektivt. Tillsammans med andra EU-länder kommer Tyskland därför att se till att EU:s planerade insatsstyrka är operativ 2025 och kommer då också att tillhandahålla kärnan i den. Detta kräver en tydlig ledningsstruktur. Vi måste därför utrusta EU:s permanenta kommandocentral och på medellång sikt ett verkligt EU-högkvarter med allt som behövs när det handlar om ekonomi, personal och teknik. Tyskland kommer att axla detta ansvar när vi leder insatsstyrkan 2025.

Slutligen måste vi göra våra politiska beslutsprocesser mer flexibla, särskilt i kristider. För mig innebär detta att utnyttja det befintliga utrymmet i EU-fördragen fullt ut. Ja, det innebär med eftertryck också att i mycket högre grad utnyttja möjligheten att överlåta uppdrag till en grupp medlemsstater som är beredda att ta sig an uppdraget, en koalition av beslutsamma länder, så att säga. Det är ett utmärkt exempel på arbetsfördelning inom EU. 

Det har redan beslutats att Tyskland kommer att stödja Litauen med en brigad som snabbt är operativ och Nato med ytterligare styrkor i hög insatsberedskap. Vi stöder Slovakien bland annat när det gäller luftförsvar. Vi kompenserar Tjeckien och andra länder med tysktillverkade stridsvagnar för deras överlämnande av sovjetiska stridsvagnar till Ukraina. Samtidigt har vi kommit överens om att våra väpnade styrkor ska samarbeta mycket närmare. De 100 miljarder euro som vi i Tyskland kommer att använda för att modernisera vår försvarsmakt Bundeswehr under de kommande åren kommer också att stärka den europeiska och transatlantiska säkerheten. 

Vi har en hel del att lära i Europa när det gäller försvaret mot hot från luften och från rymden. Därför kommer vi i Tyskland att investera mycket kraftigt i vårt luftförsvar under de kommande åren. Alla dessa resurser kommer att kunna användas inom ramen för Nato. Samtidigt kommer Tyskland redan från början att utforma detta framtida luftförsvar på ett sådant sätt att våra europeiska grannar också kan använda sig av det om de så önskar, till exempel polacker, balter, holländare, tjecker, slovaker eller våra skandinaviska partner. Ett gemensamt utvecklat luftförsvarssystem i Europa skulle inte bara vara billigare och effektivare än om var och en av oss byggde sitt eget dyra och mycket komplexa luftförsvar, det skulle vara en säkerhetsvinst för hela Europa och ett enastående exempel på vad vi menar när vi talar om att stärka Natos europeiska pelare. 

Det tredje stora uppdraget jag ser för Europa är också det en följd av vändpunkten, men går samtidigt långt längre än så. Putins Ryssland kommer under överskådlig tid att definiera sig självt i opposition till Europeiska unionen. Putin kommer att utnyttja varje meningsskiljaktighet mellan oss, varje svaghet. Andra autokrater tar efter detta. Tänk bara på hur den vitryske diktatorn Lukasjenko förra året försökte utsätta oss för politiska påtryckningar genom att låta tusentals flyktingar och migranter från Mellanöstern lida. Kina och andra drar också fördel av de ömma punkter som vi européer blottar när vi är oense. 

Konsekvensen för Europa kan kanske sammanfattas på följande sätt: Vi måste sluta upp, övervinna gamla konflikter och hitta nya lösningar. Detta låter som en självklarhet, men bakom det ligger mycket arbete. Låt oss bara ta de två områden som förmodligen har orsakat de största spänningarna mellan medlemsstaterna under de senaste åren, migrationspolitiken och finanspolitiken.

Efter den ryska attacken mot Ukraina bevisade vi att framsteg i migrationspolitiken är möjliga. För första gången har EU aktiverat direktivet om tillfälligt skydd. Bakom detta lite klumpiga begrepp döljer sig en bit av normalitet långt hemifrån för miljontals ukrainare, ett snabbt och säkert uppehållstillstånd, möjligheten att arbeta, gå i skolan eller på ett universitet som detta.

Människor kommer även framgent att fortsätta komma till Europa, exempelvis för att söka skydd från krig och förföljelse eller för att söka arbete och ett bättre liv. Europa är fortfarande en plats som miljontals människor världen över längtar till. Å ena sidan är detta ett utmärkt bevis på vår kontinents attraktionskraft, å andra sidan är det samtidigt en verklighet som vi européer måste hantera. Detta innebär att migrationen måste utformas med framförhållning i stället för att alltid reagera ad hoc på kriser. Det innebär också att minska den irreguljära invandringen och samtidigt möjliggöra laglig invandring, eftersom vi behöver invandring. Det råder för närvarande brist på kvalificerad arbetskraft på våra flygplatser, på våra sjukhus och i många företag.

Några punkter är enligt mig centrala.

För det första. Vi behöver fler bindande partnerskap med ursprungs- och transitländer på lika villkor. Om vi erbjuder arbetstagarna fler lagliga vägar till Europa måste ursprungsländerna i gengäld öka ansträngningen för att möjliggöra att egna medborgare utan uppehållsrätt kan återvända.

För det andra. En fungerande migrationspolitik omfattar ett effektivt skydd av de yttre gränserna som uppfyller våra normer för rättsstatsprincipen. Schengenområdet, gränslöst resande, boende och arbete, står och faller med detta skydd. Schengen är en av Europeiska unionens största bedrifter, och vi bör skydda och utvidga den. Detta omfattar även att täppa till befintliga luckor. Kroatien, Rumänien och Bulgarien uppfyller alla tekniska krav för fullt medlemskap. Jag kommer att arbeta för att se till att de blir fullvärdiga medlemmar.

För det tredje. Europa behöver ett solidariskt och krissäkert asylsystem. Det är vår plikt att erbjuda ett tryggt hem till människor som behöver skydd. Under det franska EU-ordförandeskapet har vi under de senaste månaderna kommit överens om en stegvis strategi. Nu bör även Europaparlamentet engagera sig. Det tjeckiska EU-ordförandeskapet kan räkna med vårt fulla stöd i förhandlingarna med parlamentet.

Slutligen bör vi ge skyddsbehövande, som lagligt uppehåller sig i EU, möjligheten att börja arbeta i en annan medlemsstat snabbare än tidigare varit fallet, så att de kan använda sin kompetens där den behövs. Eftersom vi inte är naiva måste vi samtidigt förhindra missbruk, till exempel när det inte finns någon som helst vilja att arbeta. Om vi bemästrar det kommer den fria rörligheten inte att leda till en överbelastning av de sociala systemen. Då säkerställer vi att denna stora europeiska frihet accepteras långfristigt. 

Mina damer och herrar, området som har splittrat oss européer mest under de senaste åren, bortsett från migrationen, har varit finanspolitiken. Det historiska återhämtningsprogram som antogs i samband med coronakrisen utgör dock en vändning. För första gången gav vi tillsammans ett europeiskt svar genom att stödja nationella investerings- och reformprogram med EU-medel. Vi kom överens om att investera tillsammans för att stärka våra ekonomier. Detta hjälper oss för övrigt också i den nuvarande krisen.

Ideologin har fått ge vika för pragmatism. Det ska vägleda oss när det gäller frågan om hur vi vidareutvecklar våra gemensamma regler, också efter coronakrisen. En sak är säker: ett gemensamt valutaområde behöver gemensamma regler som kan följas och kontrolleras. Det skapar förtroende och möjliggör solidaritet i nödsituationer.

De senaste årens kriser har lett till att skuldnivåerna har ökat i alla medlemsländer. Det är därför vi behöver en samsyn om hur vi ska minska dessa höga skuldnivåer. Överenskommelsen måste vara bindande, möjliggöra tillväxt och kunna förmedlas politiskt. Samtidigt måste den göra det möjligt för alla EU-länder att klara av att omvandla sina ekonomier genom investeringar.

I början av månaden presenterade vi i den tyska regeringen våra idéer om den fortsatta utvecklingen av de europeiska skuldreglerna. De följer logiken att vi vill tala öppet om saken med alla våra europeiska partner, utan förutfattade meningar, utan uppläxningar och utan att lägga skulden på någon. Vi vill tillsammans diskutera hur ett hållbart regelverk kan se ut efter vändpunkten. Det handlar om något mycket grundläggande. Det handlar om att ge medborgarna visshet om att vår valuta är säker och oåterkallelig, att de kan lita på sin stat och på Europeiska unionen även i kristider. 

Ett av de främsta exemplen på hur vi har lyckats med detta under de gångna åren är det europeiska SURE-programmet. Under coronakrisen införde vi den för att säkra korttidsarbete. Mer än 30 miljoner medborgare i hela EU har gynnats av den, en av sju arbetstagare, som annars kanske skulle ha hamnat på gatan. Därtill har detta incitament på europeisk nivå gjort det möjligt för oss att införa den framgångsrika modellen med korttidsarbete i praktiskt taget hela Europa. Resultatet är en mer robust arbetsmarknad och mer välmående företag i hela Europa. Det är så här jag föreställer mig pragmatiska lösningar i Europa, även i framtiden.

För den europeiska politiken är det viktigt att vändpunkten leder till att bygga broar i stället för att skapa klyftor. Medborgarna förväntar sig ett EU som levererar. Resultaten från framtidskonferensen visar detta tydligt. Medborgarna förväntar sig mycket konkreta saker av EU, som ett högre tempo gällande klimatskydd, hälsosam mat, hållbara leveranskedjor eller bättre skydd för arbetstagare. Kort sagt förväntar de sig en "verklig solidaritet" som nämndes redan i Schumandeklarationen 1950. Det är upp till oss att ständigt motivera denna solidaritet och anpassa den till den rådande tidens utmaningar. 

Under de första årtiondena av ett enat Europa innebar detta framför allt att krig mellan medlemmarna omöjliggjordes genom en allt närmare ekonomisk sammankoppling. Att detta uppnåddes förblir unionens historiska förtjänst. Men med tiden har fredsprojektet också blivit ett europeiskt projekt för frihet och rättvisa. För detta har vi framför allt länderna som först senare anslöt sig till vår gemenskap, spanjorerna, grekerna och portugiserna, som efter årtionden av diktatur vände sig till ett Europa av frihet och demokrati, och sedan medborgarna i Central- och Östeuropa som övervann det kalla kriget med sin kamp för frihet, mänskliga rättigheter och rättvisa, att tacka. Bland dem fanns många modiga studenter vid detta universitet, som en mörk novemberkväll 1989 ropade så högt på frihet att det blev en revolution. Sammetsrevolutionen var en lyckträff för Europa.

Fred och frihet, demokrati och rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Europeiska unionens värderingar är vårt gemensamma arv. I dag, med tanke på det förnyade hotet mot frihet, pluralism och demokrati som vi upplever i den östra delen av vår kontinent, känner vi denna länk särskilt starkt.

"Stater bärs av idealen de föddes ur." En av de mest kända professorerna vid detta universitet, Tomáš Masaryk, Tjeckoslovakiens senare president, yppade denna mening.  Utsagan gäller för stater, men den gäller också för den värdegemenskap som EU är. Eftersom värderingarna är en förutsättning för dess fortsatta existens påverkar det oss alla när dessa värderingar kränks, utanför Europa och ännu mer inom. Det är den fjärde tanken som jag vill dela med mig av i dag.

Därför oroar det oss när det talas om illiberal demokrati mitt i Europa, som om det inte vore en självmotsägelse. Därför kan vi inte acceptera att rättsstatens principer kränks och att den demokratiska kontrollen avvecklas. Låt oss vara tydliga: det måste råda nolltolerans mot rasism och antisemitism i Europa. Därför stöder vi kommissionen i dess engagemang för rättsstatsprincipen. Europaparlamentet följer också frågan med stor uppmärksamhet. Jag är mycket tacksam för det.

Vi bör inte dra oss för att använda alla tillgängliga möjligheter för att åtgärda underskott. Undersökningar visar att överallt, för övrigt också i Ungern och Polen, önskar sig en stor majoritet av medborgarna till och med ett starkare engagemang från EU:s sida för frihet och demokrati i länderna. En av dessa möjligheter är det rättsstatliga förfarandet enligt artikel 7. Även här måste vi komma bort från blockeringar. Jag anser också att det är förnuftigt att konsekvent koppla utbetalningarna till efterlevnaden av rättsstatliga normer, vilket vi gjorde med budgetramen för 2021–2027 och återuppbyggnadsfonden i samband med coronakrisen. Vi bör öppna nya vägar för kommissionen att inleda överträdelseförfaranden också när det som håller oss samman i grunden kränks, nämligen våra grundläggande värderingar, som vi alla har skrivit in i EU-fördraget: Mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt vill jag att vi inte ska behöva slåss om rättsstatsprincipen i domstol, för förutom alla förfaranden och sanktioner behöver vi framför allt en öppen dialog på politisk nivå om underskotten, som ju existerar i alla länder. Kommissionens rättsstatsrapport med landspecifika rekommendationer utgör ett bra fundament. Från politiskt håll kommer vi noga följa genomförandet av dessa rekommendationer och göra vår egen hemläxa. Rättsstatsprincipen är nämligen ett grundläggande värde som bör förena vår union. Detta är viktigare än någonsin, särskilt i dessa tider, när autokratierna utmanar våra demokratier.

Mina damer och herrar, jag har redan nämnt de modiga studenterna vid detta universitet som satte igång sammetsrevolutionen på kvällen den 17 november 1989. På universitetets campus på gatan "Albertov", där deras protest började, finns i dag en liten bronsskylt till minne av dem. Det finns två meningar på den, och jag hoppas att jag uttalar dem någorlunda korrekt: Kdy když ne teď? Kdo když ne my? På tyska: När, om inte nu? Vem, om inte vi? Här, från Prag, vill jag i dag ropa dessa två meningar till alla européer, de som redan lever i vår union och de som förhoppningsvis snart kommer att ansluta sig till oss. Jag vill ropa ut orden till de politiska ledarna, till mina kolleger som varje dag kämpar för att hitta lösningar: i Bryssel, Strasbourg eller i våra huvudstäder. Det handlar om vår framtid, som heter Europa. Ett Europa som i dag utmanas som aldrig förr.

När, om inte nu, när Ryssland försöker flytta gränsen mellan frihet och autokrati, lägger vi grunden för en utvidgad union av frihet, säkerhet och demokrati? När, om inte nu, skapar vi ett suveränt Europa som kan hävda sig i en multipolär värld? När, om inte nu, övervinner vi de skillnader som har förlamat och splittrat oss i åratal? Vem, om inte vi, skulle kunna skydda och försvara EU:s värderingar, både internt och externt?

Europa är vår framtid, och den framtiden ligger i våra händer.

Tack för er uppmärksamhet.